Den 26 juli har varit ett datum som vi har sagt om och om igen sen vecka 18, med ett +- 2 veckor som tillägg. Tillochmed när chefen fråga när jag tänkte föda så sa jag den 26 juli runt 10, och de va de han skrev i mitt schema :)
Och den 26 va precis de datumet som gällde, fast istället för vid 10 blev de vid 22. 22.28 för att vara mer exakt.
23.30 den 24 juli vaknade jag av första värken. Måste erkänna att jag fick panik, är de så här ont de ska göra med en gång?!
Nästa värk kom 02.30 den 25 och efter de va de igång. Dom va inte regelbundna och i början va de runt 10-12 min emellan som sakta sjönk ner till 8 min. Men sen på förmiddagen gick de upp igen till runt 20 min. En va så långt som 45 min emellan och då fick jag även sova ca 20-30 min. Min enda riktiga sömn på hela denna resan. Visst slumra jag till senare på natten en minut eller två men inte mer. Dennis stannade hemma även om de inte va dags att åka in, kändes tryggt att ha honom hos mig. På natten till torsdag låg värkarna mellan 8-12 min, ibland ner till 6 min men väldigt sällan. Vi hade en tid bokad för rutinkontroll kl 12 den 26 men eftersom jag hade värkar ringde jag vid 6 tiden till förlossningen och frågade om jag kunde komma till dom istället fast att jag inte hade regelbundna värkar med 3-5 min mellanrum. Visst fick vi de va svaret jag fick men vi behövde inte jäkta utan kunde äta frukost i lugn och ro först. Men hungrig va ju de sista jag va. Men jag visste att jag va tvungen att få nått i mig, hade ju inte ätit bra dagen innan heller. Tyvärr va 3 små skedar med flingor och yoghurt allt jag klara av.
7.30 kom vi in till förlossningen och fick ett rum. Nu hade värkarna glesnat. Måste erkänna att jag kände mig lite dum att ta upp ett helt rum när jag knappt hade några värkar. Va helt säker på att jag skulle få åka hem igen, och de va nog alla andra med. Men tro de eller ej, efter alla kontroller så va jag 3 cm öppen och fick stanna kvar :) lycka!!
Men eftersom värkarna va så lugna så blev vi utskickade på promenad för att få igång de mer. En timme klara vi att va ute, de va både varmt och tråkigt att strosa omkring, ville hellre sitta där inne. Barnmorskan tyckte väll att vi kunde gått lite till men föreslog istället lavemang. Tydligen kan de oxå få igång allt. Men de blev inget utav de utan så småningom kom dom lite tätare, fast fortfarande oregelbundet.
Efter ett tag började värkarna bli för jobbiga och lustgasen introducerades. Vilken grej :) att ta ett djupt andetag och bara blunda va hur gött som helst. De tog ju inte bort smärtan men man blev ju lite borta och framförallt så va de en skön belöning efteråt. Ett tag var jag ute i Falkenberg på krogrunda, och fast att musiken från radion spelades lågt i förlossningsrummet och en massa människor prata va de bara den jag hörde när jag blunda.
Tyvärr så räckte inte lustgasen längre utan smärtan började bli för jobbig och jag ville ha ryggmärgsbedövning. Har vart livrädd för den men ansåg att de kunde ju inte va värre än flera timmars smärta som annars hade väntat. Tydligen va de full fart på förlossningen då så de dröjde innan narkosläkarn kom.
De kändes ju ingenting att ta den och de va ju himmelriket när den började verka. Mellan 5 och 10 cm mådde jag som bäst. Visst gjorde värkarna ont men jag lärde mig hantera dom. Satt mest och va lite smålullig ;)
Sen började min ryggmärgsbedövning ta slut och dom ville inte fylla på mer eftersom jag va så nära att få börja krysta. När jag va 10 cm öppen och han hade roterat klart i bäckenet frågade barnmorskan om jag kunde testa att krysta lite, även om jag inte fått krystvärkar än, för att trycka ner honom och kanske få igång de men de va rätt meningslöst.
Plötsligt när alla sköterskor va borta kom de som en våg över mig som började uppifrån och sköljde neråt och jag ville bara trycka neråt. Men jag fick sån panik och vågade inte trycka eftersom de inte fanns några sköterskor där. Dom sa senare till mig att de bara va att trycka när jag kände för de. Men när de sen va dags för mig att krysta så kända jag inte samma tryck neråt som jag känt innan. Jag krysta mest för att dom sa till mig och för att få de gjort, inte för att jag kände för de.
Att trycka ut bebisen va de värsta jag vart med om. Vilken smärta! Och värst va de när huvudet satt fast på väg ut. Då slutade de ju inte göra ont när värken försvann. Jag trodde jag hade mycke kvar att göra men tydligen gjorde jag ett jäkla bra jobb och plötsligt låg lilla Vincent på mitt bröst. Och han var ju helt underbar!!!
Dan Vincent Johansson
Född den 26 juli 2012 kl 22.28
3415 gram 49 cm lång
Samtidigt som han va den underbaraste lilla människan jag hade sett och jag längtat efter honom så kände jag inte den lyckan som man hört om. De va svårt att greppa. Och jag va såååå trött.
De första jag tänkte efter att hade kommit va "nu ska moderkakan ut". Mer värkar och krystande? Men nej då. Hon drog ut den och jag kände ingenting.
Allt jag ville nu va att få sova. Va sååå trött efter 2 vakna dygn och för lite mat. Men jag fick vänta. Först skulle jag sys eftersom jag spruckit rejält och de tog sin tid. Sen lämnade dom oss en stund innan pomaken kom in, vilket jag inte kunde dricka för jag låg ner. Sen va de bara att vänta på mackor, toabesök och att som skulle väga o mäta lilla Vincent. De kändes bara som allt tog sån tid. Speciellt när man bara ville upp till bb. Tillslut kom dom in och mätte honom. Sen fråga dom om jag ville dusch innan maten vilket jag ville. Ville bara få känna mig lite fräsch.
Sköterskorna hjälpte mig på toa och sedan in i duschen. När jag sen skulle klä på mig blev jag jätteyr. Jag kände att jag behövde hjälp men eftersom alla utom Dennis hade gått och han höll Vincent och kunde inte hjälpa mig så satte jag mig på toan för att se om de gick över. Jag blundade och i nästa stund ligger jag på golvet en bra bit från toan med fyra sköterskor över mig och jag hör hur Dennis säger att jag svimmat. Jag fattade ingenting men jag hör en smäll i huvet som ett eko och känner hur de börjar göra ont i bakhuvudet. Dennis hade gått förbi toan och sett hur jag rest mig upp, ögonen hade åkt upp i huvet och jag började skaka sen hade jag raklång svimmat bak och landat på huvet. Han hade sprungit ut i korridoren och skrikit efter hjälp. De va de värsta han varit med om och jag förstår honom. De jag tänkte när jag kom upp i sängen igen va att nu skulle de ta ännu längre tid innan jag fick sova :(
Kl 4 fick vi äntligen komma upp till ett familjerum på bb för att sova. Jag bad dom ta Vincent så att vi fick sova ut. Efter 3 timmars sömn väcker dom oss för Vincent är hungrig och de va den längsta sömnen jag fick :/.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar