Dags för barnrum

Dags att börja fixa i ordning barnrummet så smått. Nya tapeter som sen ska målas i ljusblått. Inte för att de är en typisk pojkfärg utan för att de är färgen på himmelen i Mario spelen :)

Älskade Vincent

Älskar Vincent så otroligt. Han är ju de sötaste som finns!

Han fick en ny mössa som ska skydda hans små öron när vi är ute. Vill ju inte att han ska bli öronbarn som sin far :P

4 veckor och 4 dar

Idag va vi inne och hälsa på mina fina jobbarkompisar. Saknar dom en massa! Tänk om alla kunde få ha så fina kollegor :)

Imorn är de dax för läkarbesök för lilla Vincent. Hoppas allt är som de ska.

Coolaste killen i stan

En månad går så fort.

Grattis älskade Vincent! En månad idag.
Tiden går så fort. Även fast vi inte gör så mycke om dagarna så springer dom förbi. Dennis är hemma en vecka till sen börjar han jobba. Hur ska jag klara mig utan all hans hjälp? Han har verkligen hjälpt mig så att jag har fått vila upp mig.
Vincent har börjat sova längre. Tre timmar i stöten ibland men tyvärr händer de inte alltid på natten :/
Dagen till ära åkte vi ner till Glommen och hälsade på farfar Roy.

Otto är sig själv igen vilket är skönt :) han är gladare och piggare än på länge. Nu har nog allt med solo och bebis lagt sig och han kan börja leva. hoppas de håller i sig länge nu.

Älskade Otto

Idag kom vår lilla Otto hem. Han har vart hos veterinären två nätter för krångel med magen.
De började redan i fredags den 17 då han började bete sig konstigt och hade löst bajs. Dennis och mamma åkte ner till slöinge där han röntgades men dom hittade inget mer än att hade ont i magen.
Dagen efter mådde han bättre på förmiddagen men blev lite sämre på eftermiddagen. Vi ringde ner igen och fick tid för ultraljud och blodprov på måndag. Men på söndag och måndag morgon va han bra igen så vi avbokade tiden.
Men på natten kom de tillbaka och nu även med spya och blodig avföring. Stackars lilla Otto :(
Så vi åkte in igen. Som tur va fick han stanna där för observation. Kändes skönt för oss, de blir lite jobbigare när man har en bebis här hemma.
Så idag kom han hem. Dom tror att de är en inflammation. Han har fått antibiotika och speciellt foder som han ska äta i två månader.
Han är inte helt 100 än men på bättringsvägen. Hoppas han slipper mer problem nu.

4 veckor med vårt lilla under

Tänk va tiden går. Idag är de fyra veckor sen Vincent titta fram. Helt underbart!
Ett kilo har lillkillen gått upp sen födseln. Behöver jag säga att amningen funkar galant.
För var dag som går lär man sig mer och mer hur han funkar och han har mer vakentid och har börjat sova i upp till tre timmar. Tyvärr är inte alltid dom tre timmarna på natten :/

Nått som gjort att allt underlättat betydligt är att han börjat med napp. Nu är de lättare för Dennis att ha honom och vi vågar gå ut mer. Napp är ju underbart.

I söndag va de dags att ha lite kalas för mig. Fyllde ju 28 i fredags. Bara två år kvar till 30!
Vi va hos mamma och pappa i deras trädgård. De va supermysigt och vädret va kanon. Jonte hade med Bobbo. Han och solo blev bästa vänner. Äntligen nån som solo kan leka med.

Tackar alla som va där. Ni gjorde min dag. Och tack för alla presenter både till mig och Vincent. Kunde inte önskat mig nått bättre.

Fick två av de finaste halsband. Ett Thomas Sabo halsband av min underbara Dennis. Hade önskat mig berlocken till mitt armband, men att de blev ett halsband gjorde de mer speciellt. Sen fick jag ett "mamma" halsband av Mikaela och Kristoffer. "Vincents mamma" står de på de vilket gör de speciellt för mig.

Fick en änglaberlock av svärmor till mitt Sabo armband. Älskar änglar så de va perfekt.
Och utav Smulan med familj fick jag ett ursnyggt mobilskal.
I resten av paketen fanns de pengar och presentkort vilket alltid är välkommet

Fotografering med Anette

I lördags kom min allra finaste vän Anette och hälsa på med kameran i högsta hugg. Vincent kanske inte visade sig på sin bästa sida men de blev några riktigt fina kort. Kommer fylla väggarna med dom :P
Anette är superduktig. Gå gärna in på hennes blogg för fler kort www.netskifoto.se

2 veckor gammal

Vi har nu vart hemma i 2 veckor med vår lilla älskling. Herre jisses vilket jobb. Första dagarna var man ju livrädd för allt. Vi kunde inte lägga ner honom utan han ville bara ligga i famnen vilket gjorde de omöjligt nästan att ens lämna soffan. Min rumpa har aldrig varit så bortdomnad. Första natten som vi faktiskt kunde lägga ner honom och han somna blev vi oroliga för att han låg själv :P så dum man är.
Han är fortfarande väldigt fast vid famnen men när han har sin långa sov stund, vilket är 2-4 ggr per dag, så ligger han själv. Jag hoppas att han klarar sig mer och mer utan famnen annars kommer jag få ett helvete om 3 veckor när Dennis börjar jobba och Otto måste ut. Vincent måste ju kunna ligga i vagnen då utan att ha sin sovstund.

Vi har tagit de väldigt lugnt dessa veckorna med bara en besökare om dagen. Känns som dagarna bara flyger iväg fast att vi inte gör nått.
Otto kom hem igår och han är jätte duktig. Han som är van att sova i vår säng sover nu ute i vardagsrummet utan att gnälla. Han är som en stolt storebror som skyddar :)
Nu har vi även lyckats komma ut på promenader vilket är otroligt skönt. Har aldrig saknat naturen och friska luften så mycket som jag gjorde första veckan hemma. Fast de kan ju ta 4-5 h från de att vi tänkte gå ut till att Vincent tillåter oss att gå ut. Han måste verkligen sova för att de ska gå.

De är helt fantastiskt hur mycke dom små liven utvecklas på bara nån vecka. Varje dag sker förändringar och när man tror man har lärt sig nått så ändras de nästa dag. Men nu känns de som man börjar komma in i de. Man blir lite säkrare på sin sak.

Jag hade tänkt föra lite som en dagbok här med hans utveckling från dag till dag men kom på de försent. Men lite uppdateringar blir de. Mest för att jag själv kan gå tillbaka och läsa om denna tid senare. Se kort och hur han utvecklas.

Stor säng, liten pöjk

Första dagarna med Vincent

Många man pratar med vill bara hem efter förlossningen, men både jag och Dennis ville stanna kvar tills vi kände att vi blivit säkra på vår sak och fått svar på alla våra frågor. Jag ville också fått igång amningen vilket sätter igång efter 3-5 dar.
Vi fick ett familjerum vilket va helt underbart. Att ha Dennis där ett dygn efteråt kändes tryggt. Speciellt eftersom jag inte kunde göra så mycke efter min svimning. Va rejält yr nästa dag oxå. Han fick serva mig med mat och göra blöjbyten. Tyvärr fick han inte stanna över natten till söndag eftersom dom behövde sängen men på söndag eftermiddag när vi åkte hem hade de fortfarande inte kommit nån till sängen bredvid.

På lördagen kände jag mig mycket bättre och försökte röra på mig lite mer. Vanka omkring va väll snarare vad man gjorde :P
Fick faktiskt vanka en längre promenad ända ner till röntgen. En av barnmorskorna tyckte att Vincent va lite för svullen på huvudet och ville att barnläkarn skulle kolla på de. Han trodde att de antingen va de för att Vincent hade legat fixerat länge eller att skallbenet inte läkt ihop och va mjukare vilket kunde ta lång tid att läka och resultera i gåhjälm när han blev äldre. De va hemskt att se hur läkarn tryckte på hans ömma huvud och Vincent bara skrek för de gjorde ont :( vi tyckte att läkarn tryckte lite för mycke och att han verkade lite virrig. Men de va ju bra att dom kolla upp de och va noggranna för säkerhetsskull Därför fick vi en akut tid till röntgen för att kolla upp skallen.
FY va hemskt de va att se sin 1 1/2 dagars son ligga under denna apparat medan Dennis stod och höll hans huvud blixtstilla. Detta va ju ingenting eftersom han va frisk men de fick en att tänka på alla föräldrar till sjuka barn och hur starka dom måste va.
Röntgen visade ingenting och redan på kvällen hade svullnaden gått ner. Barnmorskan som upptäckt svullnaden bad om ursäkt senare när vi checkade ut för att hon gjort oss så oroliga för ingenting och sa att även hon tyckte att läkarn bettet sig illa när vi va där. Hon hade faktiskt skällt ut honom vilket vi tyckte va bra :)
Personalen på bb va fantastiska (förutom tanterna på nattskiftet som vi som tur va inte behövde se så mycke av) och speciellt 3 st utmärkte sig. Hade gråten i halsen när vi checkade ut för jag ville inte lämna dom.
På lördag kväll sa både jag och Dennis att om bara amningen kommit igång och allt såg bra ut på de sista testerna som skulle göras på söndagen så kände vi att vi va redo att åka hem.
Natten till söndag ammade jag nästan konstant från 21 till 4 på morgonen. Dels för att få igång den riktiga mjölken och dels för att Vincent inte ville sova. Konstigt nog vakna jag självmant efter 6 med bara 2 timmars sömn och kunde inte somna om. Vincent sov en timme till.
Och amningen hade vi fått igång under natten. Kändes som jag opererat in två enorma stenar i brösten. Dom värkte och va gigantiska! Som sagt så va de hemskt att lämna tryggheten på bb även fast att jag ville hem.

Så här ser de ut när man suger på tummen :P

Dagen då Vincent kom.

Den 26 juli har varit ett datum som vi har sagt om och om igen sen vecka 18, med ett +- 2 veckor som tillägg. Tillochmed när chefen fråga när jag tänkte föda så sa jag den 26 juli runt 10, och de va de han skrev i mitt schema :)
Och den 26 va precis de datumet som gällde, fast istället för vid 10 blev de vid 22. 22.28 för att vara mer exakt.

23.30 den 24 juli vaknade jag av första värken. Måste erkänna att jag fick panik, är de så här ont de ska göra med en gång?!
Nästa värk kom 02.30 den 25 och efter de va de igång. Dom va inte regelbundna och i början va de runt 10-12 min emellan som sakta sjönk ner till 8 min. Men sen på förmiddagen gick de upp igen till runt 20 min. En va så långt som 45 min emellan och då fick jag även sova ca 20-30 min. Min enda riktiga sömn på hela denna resan. Visst slumra jag till senare på natten en minut eller två men inte mer. Dennis stannade hemma även om de inte va dags att åka in, kändes tryggt att ha honom hos mig. På natten till torsdag låg värkarna mellan 8-12 min, ibland ner till 6 min men väldigt sällan. Vi hade en tid bokad för rutinkontroll kl 12 den 26 men eftersom jag hade värkar ringde jag vid 6 tiden till förlossningen och frågade om jag kunde komma till dom istället fast att jag inte hade regelbundna värkar med 3-5 min mellanrum. Visst fick vi de va svaret jag fick men vi behövde inte jäkta utan kunde äta frukost i lugn och ro först. Men hungrig va ju de sista jag va. Men jag visste att jag va tvungen att få nått i mig, hade ju inte ätit bra dagen innan heller. Tyvärr va 3 små skedar med flingor och yoghurt allt jag klara av.

7.30 kom vi in till förlossningen och fick ett rum. Nu hade värkarna glesnat. Måste erkänna att jag kände mig lite dum att ta upp ett helt rum när jag knappt hade några värkar. Va helt säker på att jag skulle få åka hem igen, och de va nog alla andra med. Men tro de eller ej, efter alla kontroller så va jag 3 cm öppen och fick stanna kvar :) lycka!!
Men eftersom värkarna va så lugna så blev vi utskickade på promenad för att få igång de mer. En timme klara vi att va ute, de va både varmt och tråkigt att strosa omkring, ville hellre sitta där inne. Barnmorskan tyckte väll att vi kunde gått lite till men föreslog istället lavemang. Tydligen kan de oxå få igång allt. Men de blev inget utav de utan så småningom kom dom lite tätare, fast fortfarande oregelbundet.
Efter ett tag började värkarna bli för jobbiga och lustgasen introducerades. Vilken grej :) att ta ett djupt andetag och bara blunda va hur gött som helst. De tog ju inte bort smärtan men man blev ju lite borta och framförallt så va de en skön belöning efteråt. Ett tag var jag ute i Falkenberg på krogrunda, och fast att musiken från radion spelades lågt i förlossningsrummet och en massa människor prata va de bara den jag hörde när jag blunda.
Tyvärr så räckte inte lustgasen längre utan smärtan började bli för jobbig och jag ville ha ryggmärgsbedövning. Har vart livrädd för den men ansåg att de kunde ju inte va värre än flera timmars smärta som annars hade väntat. Tydligen va de full fart på förlossningen då så de dröjde innan narkosläkarn kom.
De kändes ju ingenting att ta den och de va ju himmelriket när den började verka. Mellan 5 och 10 cm mådde jag som bäst. Visst gjorde värkarna ont men jag lärde mig hantera dom. Satt mest och va lite smålullig ;)

Sen började min ryggmärgsbedövning ta slut och dom ville inte fylla på mer eftersom jag va så nära att få börja krysta. När jag va 10 cm öppen och han hade roterat klart i bäckenet frågade barnmorskan om jag kunde testa att krysta lite, även om jag inte fått krystvärkar än, för att trycka ner honom och kanske få igång de men de va rätt meningslöst.
Plötsligt när alla sköterskor va borta kom de som en våg över mig som började uppifrån och sköljde neråt och jag ville bara trycka neråt. Men jag fick sån panik och vågade inte trycka eftersom de inte fanns några sköterskor där. Dom sa senare till mig att de bara va att trycka när jag kände för de. Men när de sen va dags för mig att krysta så kända jag inte samma tryck neråt som jag känt innan. Jag krysta mest för att dom sa till mig och för att få de gjort, inte för att jag kände för de.
Att trycka ut bebisen va de värsta jag vart med om. Vilken smärta! Och värst va de när huvudet satt fast på väg ut. Då slutade de ju inte göra ont när värken försvann. Jag trodde jag hade mycke kvar att göra men tydligen gjorde jag ett jäkla bra jobb och plötsligt låg lilla Vincent på mitt bröst. Och han var ju helt underbar!!!

Dan Vincent Johansson
Född den 26 juli 2012 kl 22.28
3415 gram 49 cm lång

Samtidigt som han va den underbaraste lilla människan jag hade sett och jag längtat efter honom så kände jag inte den lyckan som man hört om. De va svårt att greppa. Och jag va såååå trött.
De första jag tänkte efter att hade kommit va "nu ska moderkakan ut". Mer värkar och krystande? Men nej då. Hon drog ut den och jag kände ingenting.
Allt jag ville nu va att få sova. Va sååå trött efter 2 vakna dygn och för lite mat. Men jag fick vänta. Först skulle jag sys eftersom jag spruckit rejält och de tog sin tid. Sen lämnade dom oss en stund innan pomaken kom in, vilket jag inte kunde dricka för jag låg ner. Sen va de bara att vänta på mackor, toabesök och att som skulle väga o mäta lilla Vincent. De kändes bara som allt tog sån tid. Speciellt när man bara ville upp till bb. Tillslut kom dom in och mätte honom. Sen fråga dom om jag ville dusch innan maten vilket jag ville. Ville bara få känna mig lite fräsch.
Sköterskorna hjälpte mig på toa och sedan in i duschen. När jag sen skulle klä på mig blev jag jätteyr. Jag kände att jag behövde hjälp men eftersom alla utom Dennis hade gått och han höll Vincent och kunde inte hjälpa mig så satte jag mig på toan för att se om de gick över. Jag blundade och i nästa stund ligger jag på golvet en bra bit från toan med fyra sköterskor över mig och jag hör hur Dennis säger att jag svimmat. Jag fattade ingenting men jag hör en smäll i huvet som ett eko och känner hur de börjar göra ont i bakhuvudet. Dennis hade gått förbi toan och sett hur jag rest mig upp, ögonen hade åkt upp i huvet och jag började skaka sen hade jag raklång svimmat bak och landat på huvet. Han hade sprungit ut i korridoren och skrikit efter hjälp. De va de värsta han varit med om och jag förstår honom. De jag tänkte när jag kom upp i sängen igen va att nu skulle de ta ännu längre tid innan jag fick sova :(
Kl 4 fick vi äntligen komma upp till ett familjerum på bb för att sova. Jag bad dom ta Vincent så att vi fick sova ut. Efter 3 timmars sömn väcker dom oss för Vincent är hungrig och de va den längsta sömnen jag fick :/.